Upphaflega birt á vefsíðu Samfundet Sverige-Island árið 2017.

 

"Vid sidan av mitt anlete, på ungefär en spjutlängds avstånd skymtade jag då ett par isländska skor och hörde ifrån ovan en sträv röst som talade och sade: Hvað heitir maðurinn? Jag svarade med svag stämma: Eg heiti Sven Birger Fredrik Jansson og er frá Stokkhólmi í Svíþjóð. Med känsla för tradition  och språkriktighet genmälde rösten: Þú heitir Sven, en þú ert Jans son."

Sven B.F. Jansson, Historiebok s. 73.

Så förklarade Sven B.F. Jansson det isländska namnskicket där förnamnet, egennamnet, är det viktiga. Efternamnet eller tillnamnet berättar att du är son eller dotter till en man eller till en kvinna, det som kallas patronymikon eller metronymikon.

 

Namnlagar

Den första namnlagen av år 1913 var mycket begränsande, influerad av nationalism och purism. Lagen av 1925 fastslog att ingen fick bära andra namn än dem som var riktiga enligt det isländska språkets lagar. För att bli isländska medborgare fick inflyttade ändra sina namn för att de skulle passa in i språket, både till stavning och böjningsformer. Villkoret upphävdes senare.

I namnlagen av 1991 sades att utlänningar, som ansöker om isländsk medborgarskap skal ta ett isländskt namn som tillägg till sitt utländska namn. Deras  barn, födda på Island, skulle få isländska förnamn och ha det isländska namnet som efternamn.

Den nu gällande lagen nr 4/1996 ställer inte villkoret att inflyttade ändrar sitt namn eller lägger till något namn för att få medborgarskap. Om de önskar kan de behålla sitt eller välja ett isländskt namn (förnamn, mellannamn eller efternamn).

Det enda kriteriet för val av namn är att det inte är i strid med isländskt språksystem och dess stavning överensstämmer med skrivreglerna. Undantag från detta är om namnets ortografi har en viss hävd i isländskan, till exempel Vivian (som borde skrivas Vívían efter reglerna).

Ett annat krav vid val av namn är att namnet kan ha en ändelse i genitiv. Dessutom får namnet inte vara namnbäraren till förtret. Namnkategorien mellannamn blev införd i lagen. Enligt denna  måste Personnamnsnämnden godkänna ett namn för att det skall kunna registreras i Folkregistret, Þjóðskrá.

Lagen av 1996 har haft som följd att många nya namn har kommit till i den isländska namnfloran. Som exempel kan nämnas kvinnonamnen Abela, Aletta, Berit, Katinka och Meda, och mansnamnen Adel, Dónald, Filip, Ían, Jan och Marís. Några undersökningar om invandrarnas namn finns inte.

Enligt folkregistret bärs mansnamnet Ali av 14 som första namn och 20 som andra namn. Múhammeð finns inte registrerad. Mansnamnet Pawel bärs av 218 som första namn och 120 som andra namn. Men dessa namn är inte med på namnlistan över tillåtna namn från Personnamnsnämnden.

Namnlagen säger att en flicka skal ha ett flicknamn och en pojke ett pojknamn. Nu har häradsrätten (lägsta domstolen) dömt att denna paragraf i lagen inte överensstämmer med de mänskliga rättigheterna. Därför kan både män och kvinnor bära namnet Blær. Den person som först fick namnet registrerat var en pojke. Namnlagen har inte ändrats som följd av detta så det är ännu formellt lagstridigt för flickor att heta så. Personnamnsnämnden har nyligen (2017) nekat att godkänna namnet Hel (dödsgudinnan) som flicknamn med hänvisning till förtrets-paragrafen, bl.a. på grund av det faktum att vissa svordomar i isländskan har hel (helvítis) som förled.

 

Namnskick i tidig medeltid

Största delen av de första islänningarnas egennamn var av nordiskt ursprung. Vid en genomgång av Landnámabók (ca 1150) och de isländska släktsagorna (de flesta från 1200-talet) visar det sig att de tio vanligaste personnamnen är följande i alfabetisk ordning:

Björn                                      

Grímr

Helgi                                       

Þorbjörn                                          

Þorgeirr                                           

Þorgerðr                                          

Þorkell                                              

Þorsteinn                                          

Þórðr                                      

Þórir

                                       

Det är intressant att se att endast ett kvinnonamn, Þorgerðr, når att komma upp på tioitopplistan, men det ligger i sakens natur därför att sagorna handlar för det mesta om män. Det kan läggas till att en del kvinnonamn kommer på tjugoitopplistan, Þórdís, Þuríðr, Helga och Guðrún.

Jämför man dessa namn med namnen i andra medeltida källor, dvs biskopsagorna, Sturlunga sagan och annaler eller årsböcker, ser bilden litet annorlunda ut:

De tio vanligaste personnamnen:

Björn

Einarr

Eyjólfr

Guðmundr

Jón

Óláfr

Snorri

Þorkell

Þorsteinn

Þórðr

 

Endast fyra av namnen i släktsagorna går igen i de samtida sagorna och annalerna, Björn, Þorkell, Þorsteinn och Þórðr.

Som nr 11 kommer Guðrún, det enda kvinnonamnet bland de 20 mest frekventa i samtida sagorna och annalerna.

Det är beaktansvärt hur många personnamnen har Þór som förled. Det visar att Þór har varit „den allsmäktige asen eller guden“ i asatron bland islänningar. Ungefär 50 namn med förledet Þór- förekommer i Landnámabók och släktsagorna, ca 20 kvinnonamn och ca 30 mansnamn. När vi ser på utvecklingen i de samtida sagorna och annalerna, minskar antalet dessa namn till ca 38 namn, 14 kvinnonamn och 24 mansnamn.

 

Folkbokföringen 1703 berättar

Mantalet från år 1703 ger en intressant bild av utvecklingen av namnförrådet från de medeltida källorna:

Tioitopplistan över namnen 1703, mansnamnen, (namnen med fet stil fanns också i listan från de ovannämnda källorna):

Árni           

Bjarni

Einar

Guðmundur

Jón            

Magnús     

Ólafur        

Sigurður    

Þorsteinn

Þórður       

 

Kvinnonamnen:

Guðný        

Guðrún      

Halldóra    

Helga

Ingibjörg    

Kristín        

Margrét      

Ólöf           

Sigríður     

Valgerður  

         

Keltiskt ursprung

Några keltiska personnamn fanns från början. Somliga har bevarats i ortnamn och andra har återupplivats i senare tid. Här följer några exempel, de flesta efter Landnámabók, först mansnamn:

Brjánn finns i gårdnamnet Brjánsstaðir, förknippad med det fornirska Bríán.

Dufþakur finns i ortnamn, bl.a. Dufþaksskor på Västmannaöarna, jfr keltiska dub-thach.

Kalman finns i gårdnamnet Kalmanstunga, jfr irska Colmán.

Kjartan förekommer i Laxdæla saga, jfr gäliska Cerddán.

Kormákur blev använt fram till 1300-talet och har återupptagits under 1900-talet. Från det fornirska Cormac.

Njáll, av det gäliska namnet Níall.

Patrekur förekommer i fjordnamnet Patreksfjörður, en av Västfjordarna. Från fornirskan Pátraic.

Trostan är också i fjordnamnet Trostansfjörður, kanske av Drostan, piktisk namn från norra eller östra Skottland. Namnet har fått nya bärare på 1980-talet.

Två namn som är belagda på 1800-talet, Arthur och Óskar, har keltiskt ursprung.

Kvinnonamn av keltiskt ursprung är ganska få och intet av dem har överlevt. Endast Eðna omtalas som dotter till en landnamsman. Namnet har återupptagits under 1900-talet, jfr irska namnet Eithne.

Kaðlín jfr keltiska Caithlin. Namnet har återupptagits under 1900-talet.

Melkorka av Mael-Curcaich i keltiskan,'Curcaich's tjänstekvinna', förekommer i Laxdæla saga. År 2015 bar 118 kvinnor detta namn som första namn och 14 som andra namn.

 

Europeiska och tidiga kristna namn

Namn från västgermanskan existerade också på Island enligt de äldsta källorna, mansnamnen Angantýr (i fornengelska Ongenðéow eller fornhögtyska Angandew, Engideo) och Hlöðver (fornengelska Hloðwig eller fornhögtyska Hludwig). Också kvinnonamnen Alfífa (fornengelska Ælfgifa), Etilríður (fornengelska Æðelþryð), och Vilborg (fornengelska Wilburh eller fornhögtyska Willapurc).

Med kristendomens införande på Island år 1000  började kristna namn komma in, mansnamnen Jón (förkortning av Jóhannes, också i formerna Jóan och Jóhan). Jón Ögmundsson biskop var den som först bar namnet (född 1052). Från bibeln kom en mängd nya namn, isär mansnamn, som Abel. Kvinnonamnen var färre, som Súsanna.

Bland de vanligaste namnen i det isländska namnförrådet, förutom Jón, är kristna mansnamn som Benedikt, Jakob, Páll och Stefán och kvinnonamnen Anna (först belagt på Island på 1400-talet), Elísabet och María.  Det sistnämnda blev först använt i formerna Mario, Marjo och Marjon, därför att María fram till 1700-talet var ett för heligt namn för att användas som personnamn.

Från 1200-talet känner man namn med Krist- som förled, Kriströður och Kristrún, och Krist- har sedan dess bildat förled i många personnamn.

Många namn härstammar från litteratur om heliga män och kvinnor, som apostlagärningarna eller har kommit som lån från nordiska och västgermanska länder, t.ex. Alexíus, Valentínus eller Agata, Úrsúla osv.

En del namn av grekiska och latinska rötter har funnit vägen till Island, som Dósóþeus, Úranus och Dóris, Medea från grekiskan; Benedikt, Vítalis, Benedikta och Viktoría från latinet för att nämna några exempel.

Inflytandet från tyska och danska namn gjorde sig gällande mer och mer efter det att Island kom under den danska kronan.

I början av 1700-talet finns namn som Axel, Kláus, Karín och Lukka. De danska kunganamnen, Kristján och Friðrik, blev namn också på isländska män.

Från tyskan, isär lågtyskan, kom mansnamn som Albert och Vilmar och kvinnonamnen Adela och Vilhelmína.

På 1800-talet började det bli ett modefenomen att bilda kvinnonamn med suffix av männens namn med  -ía som i Axelía, -sína i Bjarnasína men också omvänt för en man -íus i Guðrúníus.

Det blev också populärt att ge tvåledade namn, t. ex. Jónborg, Jóngeir (1300-talet), Sveinrún och Elínbergur. Dessa namn blev dock aldrig särskilt vanliga.

Främmande inflytande (danskt/norskt) var det också när man började slopa ändelser av namn som Erlingur (> Erling). Efter 1930 börjar anglosaxiska namn göra sig mera gällande samtidigt med ökad handel med engelsktalande nationer. Då börjar namn som Allan, Dennis, Edgar, Edvin, Henry, Marvin, Bessý, Bettý, Edith och Thelma komma in. Dylika namn har ökat i antal under de senaste årtiondena.

En hel del namn har också franska, spanska och italienska rötter. De har antagligen förr kommit via Skandinavien och senare genom engelskan. Det är namn som Flórent, Garibaldi, Gaston, Gilbert, Napóleon och Ólíver, och bland kvinnonamnen Anais, Angela, Bettína, Gratiana, Karlotta, Karólína, Lovísa, Norma och Valería.

Slaviska rötter har Natalía, Nadía, Nína, Olga, Tanja och Xenía.

 

Nationalism påverkade namnskicket

Islänningars kamp för självständighet under den senare hälften av 1800-talet hade till följd att många namn blev återupptagna från medeltida källor, både från mytologin och sagorna. Ett bra exempel är Ingólfur, namnet på landets förste landnamsman. Ingen bar detta namn 1703, endast en 1801, två 1855, men 1910 hade de blivit 166, de flesta födda efter nationalfesten på Þingvellir 1874, då man firade 1000-års-jubileet för Islands bebyggelse.

Under medeltiden gav man inte gudars eller gudinnors namn åt människor. Endast Þór blev använt som namnled, t ex Þórsteinn (> Þorsteinn), se ovan. Det äldsta kända av dem är Iðunn, registrerat 1703. Baldur och Nanna finns i namnlängden 1855, men de övriga är belagda från omkring sekelskiftet 1900, och somliga först från de senare årtionden av 1900-talet. Þór har blivit det mest populära mansnamnet som andranamn, och Freyr och Sif är också bland de allra vanligaste namnen.

 

Dubbla förnamn

Det är omdiskuterat i vilket omfång dubbla namn blev givna under medeltiden. I Hauksbók, ett manuskript från 1300-talets början, omtalas den sedvana att ge två namn, exempel med Þórs namn som första led: Þóroddr (ev. Þórr Oddr ?). "Man hade då i hög grad två namn", står det. I Sturlunga saga finns en man vid namnet Magnús Agnar, den enda som finns i det stora verket med två namn.

Under medeltiden fanns keltiska namn som  andranamn som Helgi Bjólan. Frågan är om Bjólan skal tolkas som öknamn. Som klosternamn hade en nunna (Þórunn) också namnet Agnes. Att ge dubbla namn kom på modet i Danmark under 1600-talet. I mantalet 1703 på Island fanns syskon som båda hade två namn, Axel Friðrik Jónsson och Sesselja Kristín Jónsdóttir. Deras mor var danska och de var troligen födda i Danmark. I mantalet 1801 bar 51 personer två namn, 37 kvinnor och 14 män. Många av dessa namn var utländska (Dórothea, Soffía, Hans och Jens) och namnparen var kända från Danmark, t.ex. Anna Maria, Anna Sofia, Hans Jakob). Efter 1830 ökar antalet två namn avsevärt och har gjort det sedan. De tre vanligaste namnparen 1 januari 2016 var följande:

Anna María                              Jón Þór
Anna Margrét                           Gunnar Þór
Anna Kristín                             Jón Ingi

 

Den 1 januari 2015 var de män som bar Jón som förstanamn 5 255, som andranamn 941. Þór bars av 380 som första namn, 6 604 som andra namn. Anna var det mest populära första namn bland kvinnonamnen med 4 489 namnbärare och 1 399 som andra namn. María som förstanamn bars av 1 963, som andranamn  av 3 240 kvinnor.

 

Att uppkalla

Seden att uppkalla barn efter far- eller morföräldrar eller andra nära släktingar är gammal. Det är skillnad på att uppkalla någon efter en som lever, að gefa nafn eða skíra í höfuðið á einhverjum, eller efter en som är död då det heter að gefa nafn eða skíra eftir einhverjum. Tanken var att barnet fick den personens karaktär. I Vatnsdæla saga (3. kap.) omtalas seden att uppkalla efter en person för att tillföra ett barn lycka. Det kan jämföras med talesättet om barnets egenskaper och framgång i livet, að fjórðungi bregði til föður, fjórðungi til móður, fjórðungi til fósturs og fjórðungi til nafns (en fjärdedel efter fadern, en fjärdedel efter modern, en fjärdedel efter fostraren och en fjärdedel efter namnen). Ofta var det så att det var modern som fick välja namn till det första barnet. Eftersom namnen upprepas inom familjen kan det vara praktiskt med just dubbla förnamn.

 

Långt eller kort namn?

Antalet tvåledade namn har minskat förhållandevis under de senare årtionden och antalet enledade namn ökat i samma takt. Detta kan ses av namn som Björk, Dögg och Ýr och Már, Þór och Örn. Dessutom har tendensen varit klart i den riktningen att första namnet har två led och det andra namnet ett led, t.ex. Eva Dögg, Linda Björk, Ari Freyr och Einar Örn. Det är inte minst  vanligt att med namnet Jón finns ett annat namn; med ett led: Þór; två led: Gunnar; eller tre led: Aðalsteinn. 

 

Namn skall böjas som substantiv

Seden att använda två namn har påverkat böjningen av namn. I mansnamn är det ofta så att förra namnet inte böjs, t.ex. genitiv, (til) Einar Gunnars. Omvänt är det med kvinnonamn, där förra namnet böjs och det senare blir oböjt, genitiv (til) Elvu Björk. Detta gör att korta namn ofta blir oböjda, t.ex. Björg, Björk, Ósk.

Patronymikon med -son och -dóttir har existerat från äldsta tid på Island. Det är en arv som ingen annan nation i Norden har bevarat till våra dagar.

I vissa fall kunde öknamn också användas som egennamn, t.ex. var Gísli Súrsson son till Þorbjörn súrr. Under medeltiden (1200-1400-talen) kunde ett namn gå i arv, t. ex. Hólmur som efternamn men dock utan att vara ett riktigt släktnamn.

 

Släktnamn

Isländska studenter i Köpenhamn började använda latiniserade former av sina patronymikon, sina fädernenamn, under 1400-talet, t.ex. Aresonius i stället för Arason. Arngrímur den lärde Jónsson kallade sig Islandus eller Widalinus, d.v.s. från Víðidalur (hinn víðdæli), som så blev till släktnamnet Vídalín hos hans barnbarn. Biskopen  Þorlákur Skúlasons släkt tog upp namnet Thorlacius sent på 1600-talet. Dessa två namn är de äldsta släktnamnen på Island.

Släktnamnen ökade med jämn takt och år 1855 var de 108, d.v.s. namn som personer födda på Island då hade tagit sig. 1910 var tillsvarande siffra 297.

Den 21 oktober 1994 var antalet släktnamn som bars av isländska statsborgare, bosatta på Island 2 227. Vissa släktnamn som slutar på -son kan inte urskiljas från patronymikon med son. Släktnamnen har således ökat till antalet under de senaste årtiondena, vilket är märkligt när man tänker på att nya släktnamn har varit förbjudna sedan 1925. De som bar dessa namn var 13000 personer eller ca 5% av alla landets invånare.

Den äldsta listan över släktnamnen från 1855 omfattar namn som
Austmann, Bech, Benedictsen, Bergsteð, Blöndal (av Blöndudalur), Borgfjörð (av Borgarfjörður), Briem ( av Brjánslækur), Eggerz, Espólín (av Espihóll), Hjaltalín (av Hjaltadalur), Laxdal, Thorarensen, Thoroddsen, Vaage (av Vogur), och Öfjord (Öfjörð)(av Eyjafjörður). Efter att  namnlagen 1915 kom till blev bl.a. dessa namn registrerade:   Axfirðingur, Claessen, Hall, Hafstein (Havsteen), Nordal, Sveinbjörnsson, Tulinius.

Man ville samtidigt bilda nya namn efter isländskt mönster, med namnled som -an, -fer, -star och -on, t.ex. Kamban och Blandon, också gamla keltiska namn som Kalman och Kvaran. Namnet Gilfer (av Gilsfjörður) blev registrerat som nytt släktnamn 1924.

Det är kännetecknande för dem som tog upp släktnamn att många av dem hette Jón till förnamn och de var ofta Jónsson. Det gäller namnen Aðils, Austfjörð, Austmann, Borgfirðingur, Dahlmann, Espólín, Maron, Mýrdal, Norðmann, Reykjalín, Rúgmann, Vestmann och Víðis.

Den gällande namnlagen, från 1996, tillåter inte nya släktnamn. Många tror att släktnamnen så småningom kommer att utrota det gamla patronymikon-systemet. Redan nu är männens släktnamn något flera än deras patronymikon och kvinnors släktnamn väsentligt talrikare än deras patronymikon.

Namnlagen 1996 tillåter så kallade mellannamn, endast ett namn som kan ges förutom ett eller två egennamn. Det skal vara av en isländsk ordstam, ha vunnit sig hävd i språket, men får dock inte ha en nominativändelse (ex Bald, Öxndal). Traditionella egennamn får inte ges som mellannamn, heller inte genitivformer av andra egennamn än faders eller moders namn. Mellannamn får heller inte vara bildat på samma sätt som patronymikon. Ett släktnamn kan göras om till mellannamn efter bestämda regler. En makes släktnamn kan användas av den andra maken som mellannamn. Så kan t.ex. Jakob Yngvason använda Kvaran som mellannamn efter sin maka Guðrún Kvaran.

 

De tio vanligaste kvinnonamnen på Island 1 januari 2016 var:

Guðrún

Anna

Kristín

Sigríður

Margrét

Helga

Sigrún

Ingibjörg

María

Jóhanna

 

De tre mest populära flicknamn som gavs 2015 som enda namn och första namn var:

Emilía

Sara

Ísabella

 

De tio vanligaste mansnamnen på Island 1 januari 2016 var:

Jón

Sigurður

Guðmundur

Gunnar

Ólafur

Einar

Kristján

Magnús

Stefán

Jóhann

 

De tre mest populära pojknamn som gavs 2015 som enda namn och första namn var:

Aron

Alexander

Viktor

 

Framtiden får utvisa hur de många nya namnen kommer att anpassas till språket.  

 

Litteratur

Annálar og nafnaskrá. Guðni Jónsson bjó til prentunar. Reykjavík 1953.

Guðrún Kvaran og Sigurður Jónsson frá Arnarvatni. Nöfn Íslendinga. Reykjavík 1991.

Guðrún Kvaran. Nöfn Íslendinga. Ný útgáfa. Reykjavík 2011.

Guðrún Kvaran. Mellemnavne og nye personnavne i Island. Namn – en spegel av samhället förr och nu. Red. Staffan Nyström. Stockholm 2010.

Guðrún Kvaran. Nye tendenser i islandsk navngivning. Nordiska namn – Namn i Norden. Tradition och förnyelse. Handlingar från Den fjortonde nordiska namnforskarkongressen i Borgarnes 11-14 augusti 2007. Norna-Rapporter 84. Uppsala 2008.

Helgi Guðmundsson. Um haf innan. Reykjavík 1997.

Hermann Pálsson. Keltar á Íslandi. Reykjavík 1996.

Íslendinga sögur. Nafnaskrá. Guðni Jónsson hefir samið. Reykjavík 1953.

Jansson, Sven B.F.  Historiebok. Ur min framfart. Stockholm 1982. 

Ólafur Lárusson. Nöfn Íslendinga árið 1703. Reykjavík 1960.

Svavar Sigmundsson. Islandske slægtsnavne og mellemnavne. Nefningar. Reykjavík 2009.